På fredagen hade mina föräldrar bjudit hem M's föräldrar på middag.
Jag & M skulle också vara med. Redan under dagen hade jag börjat känna molvärk lite då och då men tänkte inte så mycket på det.
Jag hjälpte mamma att duka och det som hade börjat som lite mensvärk var nu starkare och höll i sig längre.
Mamma, pappa och M blev lite uppspelta men jag lugnade dom och sa att det mest troligt inte var någon bebis på väg på flera veckor.
Middagen genomfördes och vid 22-tiden tyckte alla att vi nog skulle börja ta tiden. Kändes lite väl tidigt men samtidigt lite kul att äntligen få testa den där applikationen som både jag & M hade laddat ner till våra mobiler några veckor tidigare.
Värkarna kom med 15-45 minuters mellanrum så dom var inte alls regelbundna och även om dom gjorde ont så hade jag inga problem med att stå ut med dom.
Vi åkte hem rätt sent på natten och jag kände redan då att det inte skulle bli någon vidare sömn.
Under natten kom värkarna med 30 minuters mellanrum och dom höll i sig i minst en minut varje gång.
Redan då kände jag någonstans att det här nog skulle ta tid...
Morgonen kom och värkarna fortsatte och blev kraftigare.
M åkte och tränade så mina föräldrar kom och "passade" mig och hjälpte till att klocka värkarna.
Vi såg Schulman show och mitt på dagen mådde jag hyfsat bra men det var också sista gången på några dagar jag skulle må ok.
På kvällen var vi återigen hemma hos mina föräldrar. Vi skulle se melodifestivalen där. Har egentligen inte så mycket minnen av kvällen mer än att värkarna var hemska och vissa höll i sig i 5(!!!) minuter och var så starka att jag bara låg och skrek. När Eric Saade körde sin låt Popular vet jag att jag hade en fruktansvärd värk som höll i sig under hela låten. Efteråt var jag så slut och rädd att tårarna bara rann.
Mamma, pappa & M klockade värkarna, masserade och profylaxandades med mig hela kvällen.
Natten kom och värkarna fortsatte. Nu mer regelbundna men än var vi inte nära dom där 3-5 minuterna som det ska vara mellan dom för att få åka in.
På söndagskvällen hade jag haft ett helvete hela dagen och låg jag återigen och bara skrek här hemma. Malin hade kommit hem från Norge för att kunna vara hemma när bebisen landade så hela familjen var samlad här hemma hos oss på kvällen. Alla turades om att massera mig och profylaxandas. Det var nu 7 minuter mellan värkarna och tillslut fick M och mamma tvingat mig att ringa in till förlossningen. Vi fick komma in och jag bad till gud att jag skulle vara öppen dom där 3 cm som man ska vara för att vara startklar för en förlossning. Till min och M's besvikelse var jag öppen YNKA 2 cm och jag brast i gråt.
Här hade jag gått med jävliga värkar i 3 dygn och min kropp hade inte gjort mer än 2 cm.
Jag trodde jag skulle dö.
Vi fick stanna på förlossningen och jag fick en sovdos med morfin och värktabletter vilket hjälpte lite.. Fick någon timmes sömn och på morgonen hade jag endast öppnat mig en halv centimeter till så vi fick vackert vända hem igen med värkarna från helvetet..
Skiten fortsatte hemma och på måndagskvällen fick vi ännu en gång åka in. Jag vägrade men M & mamma fick återigen tvingat in mig till förlossningen. Jag var nu så trött och uppgiven att jag inte ens orkade
prata. Värkarna kom nu regelbundet och var nere på 5 minuters mellanrum.
Nu började jag bli ordentligt rädd.
Är det här bara början? Hur i helvete ska då resten gå?
Vet att jag skämdes ihjäl när vi för hundrade gången sa hej till förlossningen.
Men två underbara och fantastiska kvinnor tog snabbt hand om oss. Vill inte skriva ut deras namn så vi kallar dom LL & K. Dom satte CTG för att se hur bebisen mådde. Jag minns att dom ville hålla på och vända på mig. Dom sa att bebis inte verkade gilla hur jag låg. Jag tänkte inte så mycket på det då utan var så upptagen med min smärta och att hämta andan tills nästa värk.
Minns att M sa med ett stort leende att nu händer det grejer. Dom förklarade att dom skulle sätta en elektrod på bebisens huvud och i och med det skulle vattnet gå. Ingen återvändo.
YES!!!
Äntligen, det var på gång och i samma stund släppte jag alla rädslor. LL & K fick mig att känna mig så otroligt trygg. Det var en nästan festlig stämning i det där rummet när vattnet äntligen gick.
Vad jag nu har fått reda på i efterhand var att Villes hjärtfrekvens var låg/onormal och det var därför dom försökte vända på mig för att se om det hjälpte. När det inte gjorde någon skillnad var det helt enkelt dags att ta hål på hinnorna så att vattnet gick och sätta en elektrod på bebisens huvud så att man kunde se så att det lilla livet mådde bra.
Här hade vattnet precis gått!
Underbara LL skulle gå för kvällen och innan hon gick fick jag en kram. I dörren sa hon att vi ses i morgon. Då hoppas jag att jag får träffa er bebis!
Och då slog det mig. Herregud, vi är ju här för att vi ska bli tre. Inom en snar framtid är vi föräldrar. Snart är vår bebis här. Svindlande tanke men en härlig målbild.
I och med att jag inte hade sovit någonting de senaste dygnen bestämde vi att jag skulle få en sovdos igen och förhoppningsvis någon timmes sömn.
M fick en säng och vi bäddade ner oss. Men bara efter någon minut fick jag fruktansvärda värkar.
De hade ändrat skepnad lite. Innan var dom mer ihållande och mullrande. Nu var dom hysteriska och att andas gick bara inte. Kändes som att jag skulle svimma så M fick ringa efter K som förflyttade oss från vårdrummet till ett förlossningsrum där jag äntligen skulle få möta lustgasen för första gången..
Nu var förlossningen igång.
Fortsättning följer
