Förlossningsberättelse del 2

Lustgasen var som att komma till paradiset. Jag blev så lugn och nöjd av den och efter flera dagar i helvetet hade jag äntligen fått komma till himmelen.
Halleluja!
K frågade hur jag hade tänkt angående smärtlindring.. GE MIG ALLT NI HAR!
En stund efter det får jag epiduralbedövning. Även denna var helt underbar och jag kände mig som en ny människa.
Vi hade på radion på rätt hög volym och jag var milt sagt hög på livet.
Sjöng med till diverse låtar och vägrade släppa lustgasen.
M som såg värkarna på en monitor sa vid flera tillfällen åt mig att släppa masken.
Ida, jag ser ju att du inte har någon värk. Släpp masken!!
Har aldrig lyssnat så lite på honom. Jag och lustgasen var ett oövervinneligt par. Med den kunde jag klara av allt.
Jag som hade varit rädd för att förvandlas till en riktig häxa blev tydligen det motsatta. Jag älskade allt och alla. Berömde personalen för hur duktiga, proffsiga och fantastiska dom var.
Trots onda värkar mådde jag som en prinsessa!
M försökte på natten att få lite vila så han la sig i en fåtölj. Jag som var hög på livet väckte honom då och då för att berätta att det var ännu en sjukt bra låt som spelades på radion.
Mellan värkarna ville jag även ha lite service.
Hit med läppglans!
Jag är törstig, ge mig en till MER!
Mera nässpray!
Vilken tur att M är världens underbaraste med ett tålamod som inte är av denna värld.



På morgonen kom det ny personal. Vi blev omhändertagna av två fantastiska kvinnor. A & L.
Trodde inte att det fanns så många underbara människor. Särskilt inte på ett och samma ställe.
Förlossningen i Varberg med personal är värd alla guldstjärnor i hela världen.
Strax efter att dom hade presenterat sig sa jag till att jag ville upp och stå och jag bad även om att få in en pilatesboll. På föräldragruppen hade det pratats mycket om att det var bra om man rörde på sig mycket under förlossningen och att en pilatesboll kunde göra att bebisen snabbare sjönk genom bäckenet.
Efter en liten stund började det trycka på utav bara helvete så jag la mig i sängen igen och helt plötsligt var krystvärkarna igång. Målet var nära och äntligen fick jag ta i och hjälpa till.
Det är en otroligt häftig känsla. När man inte tror att det finns några som helst krafter kvar så tar något över.
Och även om jag skrek att JAG DÖR ett flertal gånger så var det faktiskt inte för att det gjorde ont utan mer för att man skulle ta i så att man trodde att man dog.
M stod hela tiden vid min sida och peppade och baddade mig med en kall handduk. Hans stöd gjorde mig till världens starkaste.
Hade tidigare läst på en blogg att bebis är nära när personalen knäpper upp nattlinnet och förbereder för en sk. landningsbana. Och när mitt nattlinne knäpptes upp fick jag ännu en gång oanade krafter.
Jag tänkte att nu är det nära så ju mer jag tar i desto snabbare får jag träffa vår efterlängtade bebis.
Den 22:e februari 2011 kl.09.20 såg vår älskade Ville dagsljus för första gången.
Äntligen!
Detta är ett obeskrivligt ögonblick som jag för alltid kommer att ha med mig i minnet.
Jag & M var chockade av lycka och tårarna bara rann. Vi hade klarat det. Från och med nu var vi tre. En familj.
Med M vid min sida och älskade Ville på bröstet fann lyckan inga gränser.
Livet har aldrig känts så levande och stort.
Och nu när jag har återberättat det för er och läst igenom allt en gång så rinner tårarna återigen ner för mina kinder. Vad fantastiskt livet är.
Ville, du är allt vi någonsin hade kunnat drömma om.
Vi älskar dig så!
TUSEN TACK till LL, K, A & L som gjorde Villes födelsedag till den bästa dagen i våra liv!

How wonderful life is while you're in the world

Förlossningsberättelse del 1

På fredagen hade mina föräldrar bjudit hem M's föräldrar på middag.
Jag & M skulle också vara med. Redan under dagen hade jag börjat känna molvärk lite då och då men tänkte inte så mycket på det.
Jag hjälpte mamma att duka och det som hade börjat som lite mensvärk var nu starkare och höll i sig längre.
Mamma, pappa och M blev lite uppspelta men jag lugnade dom och sa att det mest troligt inte var någon bebis på väg på flera veckor.
Middagen genomfördes och vid 22-tiden tyckte alla att vi nog skulle börja ta tiden. Kändes lite väl tidigt men samtidigt lite kul att äntligen få testa den där applikationen som både jag & M hade laddat ner till våra mobiler några veckor tidigare.
Värkarna kom med 15-45 minuters mellanrum så dom var inte alls regelbundna och även om dom gjorde ont så hade jag inga problem med att stå ut med dom.
Vi åkte hem rätt sent på natten och jag kände redan då att det inte skulle bli någon vidare sömn.
Under natten kom värkarna med 30 minuters mellanrum och dom höll i sig i minst en minut varje gång.
Redan då kände jag någonstans att det här nog skulle ta tid...

Morgonen kom och värkarna fortsatte och blev kraftigare.
M åkte och tränade så mina föräldrar kom och "passade" mig och hjälpte till att klocka värkarna.
Vi såg Schulman show och mitt på dagen mådde jag hyfsat bra men det var också sista gången på några dagar jag skulle må ok.
På kvällen var vi återigen hemma hos mina föräldrar. Vi skulle se melodifestivalen där. Har egentligen inte så mycket minnen av kvällen mer än att värkarna var hemska och vissa höll i sig i 5(!!!) minuter och var så starka att jag bara låg och skrek. När Eric Saade körde sin låt Popular vet jag att jag hade en fruktansvärd värk som höll i sig under hela låten. Efteråt var jag så slut och rädd att tårarna bara rann.
Mamma, pappa & M klockade värkarna, masserade och profylaxandades med mig hela kvällen.
Natten kom och värkarna fortsatte. Nu mer regelbundna men än var vi inte nära dom där 3-5 minuterna som det ska vara mellan dom för att få åka in.

På söndagskvällen hade jag haft ett helvete hela dagen och låg jag återigen och bara skrek här hemma. Malin hade kommit hem från Norge för att kunna vara hemma när bebisen landade så hela familjen var samlad här hemma hos oss på kvällen. Alla turades om att massera mig och profylaxandas. Det var nu 7 minuter mellan värkarna och tillslut fick M och mamma tvingat mig att ringa in till förlossningen. Vi fick komma in och jag bad till gud att jag skulle vara öppen dom där 3 cm som man ska vara för att vara startklar för en förlossning. Till min och M's besvikelse var jag öppen YNKA 2 cm och jag brast i gråt.
Här hade jag gått med jävliga värkar i 3 dygn och min kropp hade inte gjort mer än 2 cm.
Jag trodde jag skulle dö.
Vi fick stanna på förlossningen och jag fick en sovdos med morfin och värktabletter vilket hjälpte lite.. Fick någon timmes sömn och på morgonen hade jag endast öppnat mig en halv centimeter till så vi fick vackert vända hem igen med värkarna från helvetet..

Skiten fortsatte hemma och på måndagskvällen fick vi ännu en gång åka in. Jag vägrade men M & mamma fick återigen tvingat in mig till förlossningen. Jag var nu så trött och uppgiven att jag inte ens orkade prata. Värkarna kom nu regelbundet och var nere på 5 minuters mellanrum.
Nu började jag bli ordentligt rädd.
Är det här bara början? Hur i helvete ska då resten gå?
Vet att jag skämdes ihjäl när vi för hundrade gången sa hej till förlossningen.
Men två underbara och fantastiska kvinnor tog snabbt hand om oss. Vill inte skriva ut deras namn så vi kallar dom LL & K. Dom satte CTG för att se hur bebisen mådde. Jag minns att dom ville hålla på och vända på mig. Dom sa att bebis inte verkade gilla hur jag låg. Jag tänkte inte så mycket på det då utan var så upptagen med min smärta och att hämta andan tills nästa värk.
Minns att M sa med ett stort leende att nu händer det grejer. Dom förklarade att dom skulle sätta en elektrod på bebisens huvud och i och med det skulle vattnet gå. Ingen återvändo.
YES!!!
Äntligen, det var på gång och i samma stund släppte jag alla rädslor. LL & K fick mig att känna mig så otroligt trygg. Det var en nästan festlig stämning i det där rummet när vattnet äntligen gick.
Vad jag nu har fått reda på i efterhand var att Villes hjärtfrekvens var låg/onormal och det var därför dom försökte vända på mig för att se om det hjälpte. När det inte gjorde någon skillnad var det helt enkelt dags att ta hål på hinnorna så att vattnet gick och sätta en elektrod på bebisens huvud så att man kunde se så att det lilla livet mådde bra.
Här hade vattnet precis gått!

Underbara LL skulle gå för kvällen och innan hon gick fick jag en kram. I dörren sa hon att vi ses i morgon. Då hoppas jag att jag får träffa er bebis!
Och då slog det mig. Herregud, vi är ju här för att vi ska bli tre. Inom en snar framtid är vi föräldrar. Snart är vår bebis här. Svindlande tanke men en härlig målbild.

I och med att jag inte hade sovit någonting de senaste dygnen bestämde vi att jag skulle få en sovdos igen och förhoppningsvis någon timmes sömn.
M fick en säng och vi bäddade ner oss. Men bara efter någon minut fick jag fruktansvärda värkar.
De hade ändrat skepnad lite. Innan var dom mer ihållande och mullrande. Nu var dom hysteriska och att andas gick bara inte. Kändes som att jag skulle svimma så M fick ringa efter K som förflyttade oss från vårdrummet till ett förlossningsrum där jag äntligen skulle få möta lustgasen för första gången..
Nu var förlossningen igång.
Fortsättning följer

RSS 2.0